Bluestown BTR1025 (43 min)

 Trots att Lazy Lester med raska steg närmar sig 80-årsstrecket (han är 78) visar han med sin nya cd You Better Listen att gubben fortfarande har krutet torrt. Skivan är inspelad i Norge med norska Spoonful Of Blues som kompband och är dessutom utgiven på det norska skivbolaget Bluestown.

Plattan öppnar stenhårt med en kanonversion av Rooster Blues, en låt där Lazy Lester 1959 spelade munspel på Lightnin’ Slims originalverison av låten. Versionen av Rooster Blues på You Better Listen ligger faktiskt inte särskilt långt efter Lightnin’ Slims klassiska inspelning. Lazy Lesters tolkning av Rooster Blues lägger ribban högt för resten av plattan och det visar sig snabbt att han inte riktigt förmår hålla den nivån plattan igenom. Om Rooster Blues var ett 2,38-hopp (för att fortsätta höjdhoppsliknelsen) så ligger Lester på resten av skivan och pendlar mellan 2,25 och 2,33 i sina hopp (läs: låtar). Det är utan tvekan bra och ibland t.o.m. mycket bra, men inte riktig mästarklass rakt igenom.

När Lazy Lester och Lightnin’ Slim m.fl. gjorde sina klassiska inspelningar i Jay Millers studio i Crowley, Louisiana på 50- och 60-talet och där skapade den s.k. swampbluesen så var det speciella sound som man fick fram där en avgörande faktor till att resultatet blev så bra. Många artister och producenter har sedan dess försökt återskapa det speciella swampbluessoundet (eller Excellosoundet  som det också kallats) utan att riktigt lyckas. Spoonful Of Blues gitarrist Morten Omlid har producerat You Better Listen och han har fått till ett sound som låter ”swampbluesigt” och som Lazy Lester bör ha känt sig bekväm med, men det låter ändå inte riktigt lika bra som på de gamla Excelloinspelningarna. Men det är synd att egentligen jämföra hur det lät på Excellotiden med hur det låter idag; You Better Listen är en riktigt bra skiva och bör bedömas utifrån sina egna meriter. Lazy Lester är fortfarande i mycket bra form, både som sångare och munspelare och han spelar även gitarr på en del låtar. Spoonful Of Blues gör också ett hedervärt jobb som kompband bakom Lester men i vissa låtar tycker jag att de låter lite bluesrockigt ”träiga” och inte får till det där speciella swampbluesgunget.

Låtarna på plattan består av nyinspelningar av Lazy Lesters gamla låtar som t.ex. You Better Listen, Courtroom Blues och The Same Thing Could Happen To You [sic], andra artisters swampblueslåtar som Slim Harpos Scratch My Back [sic] och tidigare nämnda Rooster Blues samt några låtar utanför swampbluesstilen.

Det är roligt när gamla hjältar fortfarande levererar.

 Kjell Wikström

Memphis Mojo Ruf 1171 (45 min) (obs: recensionen är skriven av  Kjell W hösten 2011)

Memphis Mojo är Louisiana Reds uppföljningsplatta till den rosade Back To The Black Bayou från 2009, som bl.a. gav honom två stycken Blues Music Awards 2010. I likhet med Back To The Black Bayou är Memphis Mojo inspelad med Little Victor’s Juke Joint som kompband och med Little Victor som producent. Efter framgången med den förra plattan är det inte så konstigt om man försöker upprepa en vinnande formel.

I mångt och mycket är också skivorna väldigt lika varandra men det finns också olikheter som kan vara värda att titta närmare på. På Memhpis Mojo är musiken genomgående något mer avskalad och det är enligt cd-häftet ett medvetet val som man gjort.  Det är egentligen en musikalisk inramning som passar Louisiana Red väldigt bra. Han har (nästan) alltid haft något väsentligt att berätta i sina texter och många gånger har det då passat bra att lägga hans röst tillsammans med hans (slide)gitarr i förgrunden och inte brassat på med så massivt komp. Det funkar ganska bra även på Memphis Mojo men numera finns en hake som uppstått i och med att Louisiana Red kommit ganska högt upp i åren (han har fyllt 79): hans röst bär inte lika bra längre och hans gitarrspel har blivit taffligare. Nu finns det i och för sig ingen låt på plattan där Louisiana Red sjunger och spelar helt själv utan han har hela tiden en bra musikalisk uppbackning från Little Victor’s Juke Joint, så min reflektion angående Reds åldrande kan mer ses som en randanmärkning. Även om hans röst och fingrar kanske inte är i samma trim som förut är dock hans blueskänsla obruten och det räcker långt bara det.

En annan skillnad gentemot Back To The Black Bayou är att Memphis Mojo inte innehåller så många av Louisiana Reds mest kända låtar. Den enda coverlåten på plattan är Blind Lemon Jeffersons See That My Grave Is Kept Clean. I övrigt är det bara Louisiana Reds egna låtar, både nya och gamla, på skivan. I en del fall är det emellertid väldigt lätt att höra att Red hämtat sina idéer från andra artisters låtar.

Memphis Mojo är trots några skönhetsfläckar ytterligare en stark platta från en av bluesens verkliga veteraner.

 Kjell Wikström