Skivrecensioner av Jimmy Johansson!

En radda skivrecensioner som Jimmy Johansson, styrelsemedlem i Crossroads, har skrivit för tidskriften Jefferson, världens äldsta fortfarande fungerande bluesmagasin!

Tyrone Vaughan ”Downtime” Blues Boulevard Records, skivnr 250343, 36 min

Familjenamnet Vaughan är ju onekligen känt i musikkretsar, och nu kommer det ytterligareen. Tyrone som är son till Jimmie vilket innebär att Stevie Ray är hans farbror. Snacka om musikaliskt arv. Självklart fick han redan som ung en stor dos blues i sig i och med att pappa Jimmie lirade i The Fabulous Thunderbirds. Han fick sin första gitarr när han var fem år och det märks kan man lugnt påstå, är man från Texas så är man och det hörs tydligt på detta album. Det kan vara av vikt att påpeka att detta inte är en traditionell bluesplatta. Långt därifrån! Tyrone har valt en annan stig för sin musik till skillnad från sina kända familjemedlemmar, det vi hör är istället Americana, rock, blues och alternativ country. Det innebär att orkesteringen är minst sagt annorlunda. Don Reeds fiol har en mycket framträdande roll i ljudbilden. Tyrone på gitarr och sång har tillsammans med multi instrumentalisten Stephen J. Boudreau skrivit samtliga tio spår. Det är ett ruskigt tajt band som frontpersonen har i ryggen och visst ibland levererar han gitarrsolo på sin Fender Stratocaster som får nackhåren att resa sig. Det är svårt att hitta något negativit med den här utmärkta plattan, den är välproducerad och denar ett suveränt sound. Skulle jag ta upp en kritisk synpunkt så är det väl den korta speltiden, 36 minuter är alldeles för kort, men detta är en radanmärkning.

Jag gillar skarpt den musikaliska cocktail som Tyrone presenterar på ”Downtime”. Det är nyung och uppkäftig generation som växer fram med en mer gränsöverskridande musik som ärsynnerligen tilltalande.

Atomic RoadKings ”Atomic RoadKings” Rip Cat Records, inget skivnr, 20 min

I samband med en tre veckors Europa turné så släpper bandet en EP med fem låtar och hemma i USA håller man på att färdigställa en fullängdsplatta på samma bolag. Bandet består av Eric Von Herzen på munspel, Kile Jester, gitarr och sång, Bret Harding, bas och Tom Essa, trummor. Som gäst har man plockat med Kid Ramos på gitarr i öppningslåten ”Voodoo Woman”. Enligt bandets ledare, Von Herzen, så spelare bandet inte någon straightblues, vilket dock inte stämmer på den här plattan. Här är det traditionell blues så det stänker om det och det är dessutom djävligt potent och skickligt framfört. I ”Easy Baby” som är plattans starkaste spår, för vi höra Von Herzen på ett makalöst munspel, och det hörs att han hämtar mycket inspiration från Little Walter och Paul Butterfield. Men även gitarristen Kile Jester visar sig på styva linan med snyggt gitarrsound. Atomic RoadKings har verkligen med den här EP retat upp min aptit, så jag ser verkligen fram emot den kommande fullängds CD.

Lubos Bena & Charlie Slavik SlovakBlues.com, 17 min

SlovakBlues kan man jämföra med vårt egna SBA. Nu har de släppt ut en EP med Lubos Bena, som vad man kan förstå är en hängiven bluesentusiast. Bena spelar gitarr, trummor och sjunger. Till sin hjälp har han Charlie Slavik på munspel. Under 2012 och 2013 representerade han Slovakien i tävlingen ”European Blues Challenge” i Berlin och Toulouse.Musiken som framförs är traditionell Mississippi blues. Av de sex spåren som de framför på den här EP är det endast ”Baby Please Don´t Go” som är något att lyssna till. Resten framförs utan glöd och inlevelse. Slavik är habil munspelare medan Bena är en alltför ointressant gitarrist och sångare. Den här plattan skall nog ses som ett verk för de närmaste fansen och den tillför definitivt inget nytt.

Andy Poxo”Tomorrow” EllerSoul, ER031301, 58 min

Gitarristen och sångaren Andy Poxon är ett musikaliskt underbarn! Han är komplett och är redan en mogen musiker vid 18 års ålder. Det är fan inte klokt. För att uppnå denna mogenhet så har ju killen självklart ägnat sig åt ett intensivt lyssnande och forskning av den amerikanska låtskatten som blues, R&B, rockabilly,swing och jazz. Inte nog att han är en duktig gitarrist han kan skriva låtar också. Han har skrivit tretton av fjorton spår själv och det avslutade spåret tillsammans med Duke Robillard, som medverkar med sin gitarr samt att han dessutom har producerat detta utmärkta album. Andys band består av Bruce Bear på keyboards, Brad Hallen bas och Mark Teixeria trummor. Blåssektionen är ingen mindre än Roomful of Blues Horns, och de gör ett utmärkt jobb. Musikaliskt är det härlig mix mellan olika stilar, främst blues och R&B och lite jazzswing. Allt är mycket övertygande. Ska man hitta någon kritik till plattan så är det väl att Andys röst inte är fullmogen det här låtmaterialet. Detta är Andys andra platta och man kan säga att hans framtid är mer än ljus, och det skall bli kul att följa hans utveckling både som gitarrist, sångare och låtskrivare inom bluesen och rootsmusiken.

Tomorrow är ett mycket bra album som innehåller allt man kan förvänta sig i form av ett tjat och bra band, snygga kompositioner och en fantastisk gitarrist.

The Mighty Mojo Prophet“Flying Home From Memphis Delta Groove, DGPCD 160, 54 min

Det här gänget kommer från Kalifornien och återigen har det bevisats att man kan lira bluesunder palmer och ändlösa dagar av gyllene sol.Vokalisten Tom ”Big Son” Eliff och gitarristen Mitch ”Da Switch” Dow bildade bandet i slutet av 2007 tillsammans med Alex Schwartz trummor och Dave Deforest bas. 2011 kom det självbetitlade debutalbumet på Rip Cat Records. Det resulterade i att man blevnominerad till en Blues Music Award för bästa nykomling och sedan fick bandet en biljett till Memphis. Väl där började det hända saker igen. Man kan väl också säga att skivbolaget Delta Groove verkligen har insett vilken potential bandet har .Resultatet av den resan blev tretton nyskrivna låtar och ett kanon album. Skivan innehåller en stor variation av stilar, här finns självfallet västkust blues men också Chicago och Texas blues, Memphis soul och country blues. Till sin hjälp för att för att färdigställa denna häxbryggd har man ett gäng gäst musiker. På vissa spår hörs en bra blåssektion. Visst har man tagit intryck från band som Rod Piazza & The Mighty Flyers och James Harman, men man har en egen tanke med sitt sound och det är det som gör det intressant och inte förutsägbart.

De spår som sticker ut lite extra är ” I Can´t Belive” som tillsammans med ”Street Corner Preacher”lutar åt soulhållet. I ”Remember Me” får vi en Muddy inspirerad Chicagoblues. Kan verkligen rekommendera denna platta till alla som är lite allätare inom bluesen.

Little Willie & Night Train ”Break It Up Baby” Inget skivbolag, 23 min

Little Willie & Naight Train är ett nytt band som kommer från Finland och de presenterar blues från Chicago men också West Coast blues och lite Jump blues. Bandet har tydliga influenser från exempelvis The Fabulous Thunderbirds. Bandet består av Ville ”Little Willie” Mehto sång, munspel och Dobro, Ykä Putkinen gitrarrer och Banjo, Liro Kautto bas och Kari Haakana på trummor. När jag studerar konvolutet blir jag genast intresserad över deras instrumentering och hoppas att de orkar leva upp till förväntningarna. Tyvärr går mina förhoppningar inte i uppfyllelse. Av plattans sju spår, som är skrivna av bandet, är det väl bara titelspåret som håller ända hem.Dessutom tycker jag nog att på en debutplatta försökt att lägga till lite fler låtar och mer speltid. Man får ingen riktig bild av bandet helt enkelt.Trots att bandet innehåller duktiga musiker så får man inte till det riktigt, så det är väl bara att göra ett nytt försök.

Titty Bar Tim Blues Band “Milk Shaka”Blue North Records, BNCD 011, 48 min

Min koll på den finska bluesscenen är väl tyvärr inte den bästa det är väl bara Wentus , Pepe Ahlqvist och J.Leino & Bluesguys som jag känner till och är representerade i skivhyllan. Titty Bar Tim Blues Band gör med sin ”Milk Shaka” skivdebut. Det är en energisk, rå och skrovlig Chicago blues som möter mig. Bandet består av Timo Heikkilä gitarr sång munspel, Mike Kurkiin gitarr, Antti Sunna piano, Pasi Väkevä trummor och Aarni Ruuhimäki bas. Allt material är skrivet av Timo och Mike. Av de tio spåren är tre live-upptagningar. Egentligen vet jag inte riktigt vad jag tycker om deras form av Chicago blues, vad jag däremot vet är att foten rör sig inte och det måste väl tyda på att musiken inte slår an någon känslosträng hos mig.

Brad Vickers & His Vestapolitans ”Great Day In The Morning” Manhat Tone, MHT CD 1080, 50 min

Brad Vickers och hans grupp har fått lysande recensioner var helst plattan har recenserats och jag har väl bara att stämma in i hyllningskören. Detta är deras fjärde platta och det hörs att det är ett samspelt gäng.

Skivan är ingen renodlad bluesplatta. Utan det är istället mycket Americana, ragtime, skiffle och blues. Instrumenteringen är intressant, vi får höra massor av mandolin, bottleneck gitarr, trummor, bas och en fiol som ligger långt fram i ljudbilden. På vissa spår tillkommer lite saxar. Det är en befriande avspänd musik som strömmar ut ur högtalarna. Skivan innehåller femton spår, där de flesta är skrivna av Brad eller någon bandmedlem. Cover bidragen är ”Anna Lou Blues” av Tampa Red och är för övrigt en av plattans starkaste spår. ”Frisco Town” av Memphis Minnie är också stark. Den egna ”The Way It`s Got To Be” är nog i mitt tycke den bästa låten, här finner vi återigen saxarna och svänget är grymt. Det här bra och avspänd musik som för tankarna tillbaka till 50-talet.